Nas & Damian Marley - Distant Relatives

När jag fick nys om att två av de absolut bästa musikerna inom sina respektive genrer skulle slå sina påsar ihop och göra en platta tillsammans började mina förväntningar omedelbart att trissas upp till max. Nackdelen blir att till slut så har man orimligt höga förväntningar på skivan som, oavsett hur bra den är, inte går att nå upp till.

Jag har skrivit om både Nas och Damian Marley tidigare och där framgår det tydligt vad jag tycker om dom två som individuella musiker. Nas är utan tvekan en av de bästa rapparna genom tiderna och hans debutplatta är ett stilbildande mästerverk. Damian Marley är den moderna reggaens största frontfigur och 2005 års Welcome To Jamrock spöade allt annat som släpptes det året.

När de två nu skall göra musik tillsammans så blir det lite av en välgörenhetshistoria, fast ändå inte. Temat är framför allt Afrikas kamp mot fattigdom och stamkrig men också en lite skitnödig "We are the world"-wibe som helt klart drar ner plattan något. Men självklart är musiken väldigt, väldigt välgjord och på en handfull spår är skivan precis så bra som jag hoppades. Jag gillar att man har använt sig mycket av riktiga musiker på plattan, något som är väldigt ovanligt i alla fall inom hip hop och rap. Alstret spelar i en helt egen liga jämfört med andra liknande crossoverprojekt men i det stora hela når det inte riktigt upp till samma höga nivå som de här två herrarna normalt presterar på egen hand.

Burst - Lazarus Bird

När jag var och såg Isis för ett par månader sedan blev jag tipsad av en bekant om Burst från Kristinehamn. Jag hade aldrig hört dom tidigare så när Lazarus Bird gick på i bilen på vägen hem var jag såld, totalt.

Historien om Burst börjar, som så många gånger förr, med ett grindcore/hardcore band som i takt med att deras musikaliska expertis ökar börjar söka sig mer och mer mot progressive metal. Det hela utvecklades med 2004 års Origo som omdefinierade hela soundet från Burst och på ett magnifikt sätt fick bandet att blomma ut i all sin prakt. 2008 släpptes så Lazarus Bird, kanske en utav de mest progressiva metalskivorna från Sverige någonsin.

Jag har vid ett flertal tillfällen beskrivit liknande musikaliska verk i Skivbacken men Burst är verkligen något extra, helt i klass med giganter som till exempel Tool. Det ryms så fruktansvärt mycket komponenter på Lazarus Bird att det blir svårt för en simpel bloggare att på ett rättvist sätt beskriva plattans storhet, det måste helt enkelt upplevas. Även folk som inte gillar metal kommer garanterat att inse kvalitén i hantverket.

Sorgligt nog så blev den här juvelen det sista som Burst producerade och nyligen hölls en avskedskonsert som jag tyvärr missade. En kamrat har dock med en liten hårdrockstår i ögat beskrivit hur den första delen av konserten innehöll Lazarus Bird rakt av, en kort paus och när bandet sedan intar scenen för andra gången har sångaren rakad skalle och de gamla hardcore låtarna manglas igenom. Helt fenomenalt, förbannat synd att man missade det.

Trivium - Shogun

Se där, efter lite mindre än ett år så har skrivkrampen lättat. Eller snarare suget efter att skriva om musik har återkommit. Det nyaste inlägget i skivbacken tillägnas Triviums styrkebesked, Shogun.

Trivium är ett gäng från Florida som sedan 1999 har arbetat fram en riktigt stadig blandning av thrash, metalcore och heavy metal. Det är tydligt att det relativt unga bandet har inspirerats mycket av legender som Iron Maiden, Machine Head och Metallica. Det är t.o m. så att gruppen har fått ta emot en del skit från trångsynta kritiker som tycker att dom sneglar lite väl mycket på framför allt Metallica. Jag har aldrig riktigt förstått den typen av påhopp från musikrecensenter, hur kan mer av någonting som är bra helt plötsligt bli dåligt? Dessutom är Trivium långt ifrån kopior av sina idoler, bandet har en helt egen stil och jag tycker definitivt att deras musik står på egna ben. Inte nog med det, jag skulle vilja säga att det är grymt bra dessutom.

Shogun är bandets fjärde studioalbum i ordningen och den tillkom som ett stort fuck you till alla ovanstående kritiker som envisades med att bita sig fast i trötta floskler om att band hela tiden måste komma på nya grejer. Öppningsspåret, Kirisute Gomen, är ett perfekt exempel på det. En klockren rövspark mot alla bandets antagonister och en perfekt start på en mycket bra platta. Kirisute Gomen är japanska och frasen yttrades under feodalsamhället av Samurajer och betyder ungefär "Förlåt mig för att jag hugger ner dig...".

Shogun är en väldigt ambitiös platta. Till att börja med är den fullmatad med 14 spår där medellängden ligger någonstans mellan fem-sex minuter. För det andra sammanfattar den Triviums alla tidigare plattor så till vida att bandets alla olika stilar samlas under ett gemensamt tak.

En komplett, välproducerad och jävligt generös skiva som alla metal fans borde ha i samlingen.

The Misfits - Static Age

Misfits är det kanske enskilt största och mest inflytelserika bandet för otaliga musiker i framför allt hardcore och punk rock svängen. Men även storheter på metal fronten som Slayer och Pantera prisar Misfits för deras bidrag till den alternativa musikscenen. Vad är det då som är så speciellt? Ärligt talat så tycker jag nog att bandet får lite väl mycket lovord och höjs orimligt mycket till skyarna med tanke på hur många andra riktigt bra band det finns som enligt mig har bidragit minst lika mycket som Misfits.

En sak är dock klart och det är att gruppen helt på egen hand skapade horror punk genren, en musikstil som blandar hardcore och punk rock med texter inspirerade av klassiska gamla skräckfilmer. Med titlar som Astro Zombies, Die Die My Darling, Return Of The Fly, Mommy Can I Go Out & Kill Tonight? och Braineaters är det inte svårt att gissa var Glenn Danzig fick material ifrån.

Static Age, inspelad 1978, är debutskivan från Misfits och på den kan du höra många av deras mest klassiska låtar. Plattan släpptes i en mer komplett remastrad version nästan tjugo år efter att den först såg dagens ljus. Totalt släpptes det bara tre fullängdare med originaluppstättningen intakt och även om några av bandets medlemmar fortfarande försöker mjölka ur varenda dollar ur sitt varumärke så blir i bästa fall mediokert utan Danzig vid rodret.

Capleton - Still Blazin'

The Prophet, King Shango och The Fireman. Kärt barn har många namn men majoriteten av världens befolkning känner denne herre som Capleton, född Clifton George Bailey den tredje på Jamaica i nådens år 1967. Redan i tidig ålder uppmärksammade folk Cliftons djupa och frispråkiga framtoning och han menar själv att han hörsammade ett kall från gud när han gav sig in i musiken. Det var i slutet av åttiotalet, dancehall var the shit på Jamaica och allt handlade om texter med väldigt grafiska beskrivningar av våld, knark, sex och vapen. Capleton följde givetvis strömmen och allt han släppte gick rakt in på landets topplistor.

Men efter att musiker som Buju Banton och Garnett Silk (R.I.P.) började vända trenden tillbaka till roots ideal så hakade Capleton omedelbart på och det var då hans musik verkligen lyfte till skyarna och det kanske bästa albumet han har släppt till dags dato är Still Blazin'. I likhet med många av sina kollegor producerar Capleton plattor i en rasande takt vilket ibland gör att kvalitén sviktar. Men precis som på Sizzlas Bobo Ashanti så är produktionen på Still Blazin' av absolut högsta klass. Här finns stenhårda dancehall rökare, kärleksförklaringar till kvinnan och djupt religiösa roots dängor. Plattan framför andra att börja med om man skall lyssna in sig på Capletons stora bibliotek.

Lyssna: