Nas & Damian Marley - Distant Relatives

När jag fick nys om att två av de absolut bästa musikerna inom sina respektive genrer skulle slå sina påsar ihop och göra en platta tillsammans började mina förväntningar omedelbart att trissas upp till max. Nackdelen blir att till slut så har man orimligt höga förväntningar på skivan som, oavsett hur bra den är, inte går att nå upp till.

Jag har skrivit om både Nas och Damian Marley tidigare och där framgår det tydligt vad jag tycker om dom två som individuella musiker. Nas är utan tvekan en av de bästa rapparna genom tiderna och hans debutplatta är ett stilbildande mästerverk. Damian Marley är den moderna reggaens största frontfigur och 2005 års Welcome To Jamrock spöade allt annat som släpptes det året.

När de två nu skall göra musik tillsammans så blir det lite av en välgörenhetshistoria, fast ändå inte. Temat är framför allt Afrikas kamp mot fattigdom och stamkrig men också en lite skitnödig "We are the world"-wibe som helt klart drar ner plattan något. Men självklart är musiken väldigt, väldigt välgjord och på en handfull spår är skivan precis så bra som jag hoppades. Jag gillar att man har använt sig mycket av riktiga musiker på plattan, något som är väldigt ovanligt i alla fall inom hip hop och rap. Alstret spelar i en helt egen liga jämfört med andra liknande crossoverprojekt men i det stora hela når det inte riktigt upp till samma höga nivå som de här två herrarna normalt presterar på egen hand.

NaS - God's Son

Efter att NaS hade klämt fram Illmatic, den bästa hip hop skivan någonsin, så satte han sig själv i en rävsax. Det var omöjligt att toppa debuten och med sin nyvunna stjärnstatus kände han sig tvungen att producera skivor som sålde bra istället för att satsa på material från hjärtat. Samtidigt började andra emcees kritisera honom för detta och ifrågasätta hans talang, framför allt Jay-Z som han utvecklade en ganska infekterad fejd med. Efter ett par album tog NaS en paus från musiken för att spendera tid med sin döende mamma som hade insjuknat i obotlig bröstcancer. I början av 2002 så dog hon i hans armar och i slutet av samma år släpptes God's Son, NaS överlägset mest personliga platta.

Det första tydliga tecknet på att det här är något helt annat än de tidigare skivorna är att NaS använder sig av sitt riktiga namn, Nasir Jones. Vidare så var texterna mogna och öppna, i princip hela NaS karriär avhandlas på The Last Real Nigga Alive där han nämner många andra storheter vid namn och deras roll i East Coast scenens utveckling. I Can är en mycket ärlig låt riktad till den unga svarta befolkningen i USA. God's Son är verkligen en comeback för NaS som en av de riktigt stora och hans klart bästa platta efter Illmatic.

Lyssna:

NaS - Illmatic

Illmatic måste vara både en välsignelse och en förbannelse för NaS. Plattan är ett fläckfritt mästerverk som genomgående hyllas som en utav de viktigaste och mest banbrytande hip hop inspelningarna någonsin. Å andra sidan är skivan en sådan fullträff att det har varit helt omöjligt för NaS att följa upp den. Hur skall man kunna överträffa något som är perfekt?

Illmatics kärna och styrka är, förutom den feta produktionen, NaS otroliga rimstil. Han målar detaljerade bilder om livet i Queens Bridge, New York, och det är enkelt att visualisera de olika historierna han berättar. Innan NaS slog igenom så hade Rakim revolutionerat hela gamet med sin invecklade stil där flera rim kunde spottas i samma rad med en sådan självklarhet och flyt att det sopade mattan med andra emcees. NaS har samma stil men han rimmar inte bara för att visa skills, han guidar dig igenom sitt kvarter och dagliga liv.

Illmatic är hands down den bästa hip hop skivan jag har hört och en otroligt viktig del i East Coast scenens fortsatta kurs.

Lyssna: