Ordet supergrupp får mig oftast att rynka på näsan för i de flesta fallen så blir det aldrig lika bra i verkligheten som det ter sig på papper. Down är undantaget som bekräftar regeln. Medlemmarna kommer från bland andra Pantera, Crowbar, Eyehategod och Corrosion Of Conformity. Bandet startade som ett roligt tidsfördriv mellan nära vänner och utan ambitioner på någon framgång och kanske är det just därför som det har blivit så jävla bra. När det första demotapet var inspelat så passades det handgripligen runt till personer i bandmedlemmarnas hemstad, New Orleans, utan att avslöja vilka som verkligen låg bakom musiken. Sedan tog det skruv och debuten NOLA (New Orleans Louisiana) har numera sålt i över en miljon exemplar bara i USA.
Down spelar en mix av blues-rock, sludge metal och groove metal med genomgående väldigt deprimerande texter. Det känns som ett spöregn på en kyrkogård hela plattan igenom. Medan emo-band försöker förmedla att musiken skall vara deprimerande (det blir ju oftast bara patetiskt men dom försöker ju i alla fall) så ÄR Down deprimerande. Punkt. Här finns också odödliga och geniala riff som tillsammans med Phil Anselmos röst lyfter musiken till oanade höjder. Ett perfekt exempel på hur bra otvingad och o-ambitiös musik faktiskt kan bli.
Lyssna:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar