Det blir svårt att skriva någonting om Master Of Puppets utan att dribbla bort sig själv bland alla superlativ. Klart är i alla fall att det här är den bästa metal skivan genom alla tider, det är nog jag och de flesta andra överens om. Vad är det då som är så fruktansvärt bra? Till att börja med är Master Of Puppets ett otroligt välproducerat album. Även om du inte gillar metal eller hårdrock så kan du knappast förneka den millimeterpression med vilken plattan är hopknåpad. Varenda liten ton och slinga är kristallklar och spelas med sådan perfektion att det, trots att det är thrash metal, aldrig blir brötigt.
Det här är också den absoluta toppen på thrash metal-eran och en total motsats till den glammiga och meningslösa musiken som spelades under åttiotalet. Metallica sket i att skriva radiovänliga singlar. På Master Of Puppets finns inga trallvänliga refränger eller simpla riff, det är långa och musikaliskt svårspelade låtar som verkligen visar upp den talang som bandet besitter i sina medlemmar. Trots att ingen singel gavs ut och ingen radiotid tilldelades något utav spåren så sålde Master Of Puppets jävligt bra för att vara ett thrash album, i dagsläget har skivan dock sålt i över sex miljoner exemplar bara i staterna.
Jag har tidigare tagit upp fenomenet med odödliga klassiker som blir omöjliga för ett band att följa upp och så är det självklart även med Master Of Puppets, det är Metallica också medvetna om. Det finns liksom inte en chans att dom, eller någon annan heller för den delen, skulle kunna toppa det här albumet och med tanke på hur det har låtigt sedan 1991 så är det knappast deras intention. Sad but true, jag kunde inte låta bli...
Till sist, vila i frid Cliff, 1962-1986.
Lyssna:
1 kommentar:
Jag såg Metallica på den här turnén, i Solnahallen 1986 med Anthrax som förband. Kanonbra konsert och japp, det var Burtons sista spelning. RIP.
Skicka en kommentar