The Clash, det enda bandet som betyder någonting, hade redan från början varit väldigt populära hemma i England. Med sin nyskapande punk rock var dom tillsammans med Ramones omslagspojkarna nummer ett för den nyfödda genren. Men det var 1979 som The Clash skulle förvandlas till något så mycket större och bättre än bara ett grymt punkband, det var nämligen året då man släppte ifrån sig diamanten London Calling.
Det är svårt att verkligen förtydliga hur nyskapande och välgjord den här plattan är men det som framför allt gör den så grym är den mängd av musikstilar som The Clash blandar och ger. Inte nog med det, dom gör det jävligt bra. Den patenterade punk rocken sitter givetvis som en smäck men här finns också renodlad ska och baktakt som med lätthet hade kunnat spelas av ett band från Jamaica, som om det inte vore tillräcklig så finns det också ett par rock & roll spår och mer trallvänlig pop.
En annan sak som särskiljer det här alstret från alla andra band i samma genre är den högklassiga produktionen. Med tanke på att många av låtarna är inspelade i första tagningen så blir man verkligen imponerad av den rena och fylliga ljudbilden. Texterna handlar om skiftande ämnen som terrorbomber i Spanien, arbetslösheten hemma i England, drogmissbruk och vägran att anpassa sig till vuxenvärlden. Det odödliga och klassiska omslaget är en parodi på Elvis Presleys debutskiva.
London Calling räknas som en av de viktigaste och bästa skivorna från förra seklet. Precis som The Dark Side Of The Moon är det här något du helt enkelt måste höra innan du dör.
Lyssna:
1 kommentar:
Bland den bästa skivan som gjorts!
/RR
Skicka en kommentar