Jag har aldrig varit något stort fan av Ebba Grön eller Imperiet. Inte heller Thåströms hyllade soloalbum, Det Är Ni Som E Dom Konstiga, Det E Jag Som Är Normal, föll mig i smaken även om det var en helt okay platta. Men när jag för första gången hörde Om Black Jim på radion så blev jag omedelbart fångad av den närvaro och det vemod med vilket Thåström framförde den låten. Det kändes helt enkelt väldigt uppriktigt och albumet Skebokvarnsvägen 209 var mycket riktigt smockfullt med melodier som var minst lika öppenhjärtade.
Titeln på skivan är adressen där Thåström växte upp och skivan är extremt personlig men utan att bli pretentiös, som annars brukar vara fallet när svenska artister skall försöka sig på liknande projekt (Ulf Lundell, din talanglösa a-lagare, jag snackar med dig!). Låtarna handlar om många skiftande saker som Ebba Gröns barndomsdagar i The Haters, olycklig och äkta kärlek i När Muren Föll och Fanfanfan, hyllningar till Thåströms hjältar i Om Black Jim och Ingen Sjunger Blues Som Jerrey Lee Pierce. Det hela framförs i ett mycket avskalat och uteslutande akustiskt format.
Jag är tämligen reserverad till den här typen av musik, på svenska, i vanliga fall så se det faktum att jag gillar den här plattan så himla mycket som ett tecken på hur bra den faktiskt är. För några månader sedan kom en uppföljare, Kärlek Är För Dom, där Thåström fortsätter på det inslagna spåret. Huruvida jag kommer gilla den skivan lika mycket som Skebokvarnsvägen 209 återstår att se.
Lyssna:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar