Inom varje musikgenre finns det alltid ett par heliga kor. Musiker som har betytt så otroligt mycket för just sin specifika stil att det liksom inte spelar någon roll vad dom tar sig för efter det, dom är untouchable helt enkelt. Rakim Allah är i allra högsta grad en sådan figur, det går inte att med ord poängtera vilken pionjär han var för hip hop i allmänhet och för lyricism i synnerhet. Han började sin musikaliska odyssé tillsammans med den lika legendariska DJ Eric B. och under andra halvan av åttiotalet spottade dom tillsammans ut fyra album som för alltid förändrade hur efterföljande emcees rimmade.
Rakim satte inte en måttstock som andra kunde mätas efter, han satte en helt ny standard som inspirerade i princip alla andra emcees som dök upp i början av nittiotalet. Tupac, Biggie, Jay-Z, Eminem, samtliga Wu-Tang medlemmar, Canibus, NaS, Kurupt, Mos Def, Black Thought och Talib Kweli är bara en liten del av giganter som enhälligt prisar Rakim som den överlägset bästa emceen någonsin. Innan Rakim så var rimtekniken i hip hop ganska simpel, en typisk uppbyggnad var två rader text där varje rad avslutades med ett rim på föregående rads avslutande ord. Lyssna på Beastie Boys och Run DMC så förstår ni vad jag menar. När Rakim dök upp så kunde han spotta runt arton(!) rim på samma två rader och han gjorde det med en sådan självklarhet att det hela lät löjligt enkelt. Men det var inte bara hans otroliga teknik som sopade banan med konkurrenterna, hans texter var smarta och meningsfulla med flertydiga metaforer och punchlines som fick andra emcees att framstå som nybörjare.
Eric B. och Rakim gick skilda vägar i början av nittiotalet och The 18th Letter är Rakims första soloplatta. Många håller säkert inte med mig men jag tycker att Rakims egna skivor är bättre än dom från tiden med Eric B. Måhända en hädelse bland hip hop-puritaner, men vem bryr sig?
Lyssna:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar