Russian Circles - Enter

Russian Circles är en trio från Chicago som spelar en väldigt unik mix av post-metal/rock. Allteftersom jag grävde mig djupare ner i post-svängen så kom jag relativt nyligen över gruppens första skiva, Enter. Bandet härstammar från samma stad som Pelican och precis som dom så spelar Russian Circles endast instrumental musik. Tro nu för allt i världen inte att det betyder att de två banden är snarlika, för så är verkligen inte fallet. Det finns givetvis en del likheter men på det hela taget så är Russian Circles väldigt mycket bättre på nästan alla plan.

Jag skulle nog kunna sträcka mig så långt som att det här är det bästa som spelas hemma hos mig just nu. Det som gör Enter så bra är den blandning av många olika genrer som Russian Circles spelar. Skivan är inte lika tung som till exempel Neurosis eller Cult Of Luna inte heller är den lika snäll som Mogwai. Men allt där emellan finns representerat på Enter och det vävs samman på ett sätt som känns så naturligt att det blir till något helt eget som saknar motstycke bland liknande akter.

Det går inte att bilda sig en rättvis uppfattning av Russian Circles storhet bara genom att lyssna på den låten som återfinns här nedan för plattan är så mångfacetterad att du måste höra alla spår. En riktigt, riktigt grym skiva från ett band som jag verkligen hoppas kommer få det stora genombrott som dom förtjänar. Missa inte!

Lyssna:

Red Sparowes - Every Red Heart Shines Toward The Red Sun

Red Sparowes lirar, precis som Pelican, instrumental post-metal med inslag av en del progressive rock. Man kanske skulle kunna kalla bandet för en supergrupp eftersom det innehåller medlemmar från några av post-metallens storheter som till exempel Isis och Halifax Pier. Musiken hämtar influenser från alla de band som medlemmarna normalt huserar i men sedan sätter Red Sparowes sin personliga prägel på det hela.

Mycket stålsträngade gitarrer, givetvis, och långsam uppbyggnad mot väldigt explosiva och täta bitar är väl Red Sparowes signum. Det är inte lika mycket metal över arrangemangen som hos Pelican utan här blandas som sagt en hel del progressive rock in i smeten. Every Red Heart Shines Toward the Red Sun handlar uteslutande om femtiotalets Kina under Mao och titlarna på låtarna är väldigt speciella. Man skulle kunna säga att titlarna innehåller texterna som skulle sjungigts om bandet inte hade varit instrumentalt.

Ett exempel:

"And by Our Own Hand Did Every Last Bird Lie Silent in Their Puddles, the Air Barren of Song as the Clouds Drifted Away. For Killing Their Greatest Enemy, the Locusts Noisily Thanked Us and Turned Their Jaws Toward Our Crops, Swallowing Our Greed Whole."

Den här plattan snurrar väldigt frekvent i min cd-växlare just nu och det är få skivor som kan mäta sig med den stämning och närvaro som Every Red Heart Shines Toward the Red Sun pumpar ut. Det här kanske är ett relativt okänt band i Sverige men folk som lyssnar på Isis har garanterat även hört talas om Red Sparowes. Det är dags att även du får dig en dos.

Lyssna:

Mogwai - The Hawk Is Howling

Förra årets stora hype, och slutligen den största besvikelsen för min del, var Glasvegas. Poprecensenter (majoriteten tjejer) höjde bandet till skyarna och öste fullpoängare till höger och vänster. "Det bästa bandet från Skottland någonsin" hette det hos vissa pseudointellektuella journalister. Men om man tar ett steg åt sidan och undviker drevet så märker man snabbt att Glasvegas hade en bra singel, Geraldine, och resten av skivan var ren och skär skit. Dessutom vet ju alla att det bästa bandet någonsin från Skottland är Mogwai, kungarna inom post-rock scenen.

Mogwai har spelat ihop sedan 1995 och dom har varit en stor drivkraft inom den moderna post-rocken. Musikaliskt så liknar det Pelican och Red Sparowes med okonventionella arrangemang som dock inte riktigt har samma hårdhet och intensitet som ovan nämnda. The Hawk Is Howling är gruppens senaste platta från 2008 och det kan mycket väl vara den bästa.

Lyssna:

Pelican - The Fire In Our Throats Will Beckon The Thaw

Pelican spelar instrumental post-metal vilket alltså betyder att det inte finns någon sång med överhuvudtaget, endast instrument. Det påminner mycket om Isis och skivan är släppt på Hydra Head Records. The Fire... är bandets magnum opus med övergrym produktion, låtar som nästan samtliga klockar in på över tio minuter och till skillnad från debuten Australasia och den nyaste plattan City Of Echoes så finns här många akustiska och nästan ambienta delar. Inte så konstigt om man har låtarnas längd i åtanke. Enda undantaget är March To The Sea som är stenhård under hela låtens 11:37 minuter.

The Fire... är en konceptskiva där naturen och klimatet står i focus det märks både på omslaget, i titlarna på spåren och om man så vill även i musiken som växlar mellan mångfacetterat mangel och enstaka akustiska gitarrslingor. Den här skivan har garanterat en hög inlyssningsfaktor och många avfärdar den nog rakt av enbart på grund av de massiva låtarna. Ge Pelican en chans, även om The Fire... till en början känns lite väl mastig, för det är dom garanterat värda.

Lyssna: