Nas & Damian Marley - Distant Relatives

När jag fick nys om att två av de absolut bästa musikerna inom sina respektive genrer skulle slå sina påsar ihop och göra en platta tillsammans började mina förväntningar omedelbart att trissas upp till max. Nackdelen blir att till slut så har man orimligt höga förväntningar på skivan som, oavsett hur bra den är, inte går att nå upp till.

Jag har skrivit om både Nas och Damian Marley tidigare och där framgår det tydligt vad jag tycker om dom två som individuella musiker. Nas är utan tvekan en av de bästa rapparna genom tiderna och hans debutplatta är ett stilbildande mästerverk. Damian Marley är den moderna reggaens största frontfigur och 2005 års Welcome To Jamrock spöade allt annat som släpptes det året.

När de två nu skall göra musik tillsammans så blir det lite av en välgörenhetshistoria, fast ändå inte. Temat är framför allt Afrikas kamp mot fattigdom och stamkrig men också en lite skitnödig "We are the world"-wibe som helt klart drar ner plattan något. Men självklart är musiken väldigt, väldigt välgjord och på en handfull spår är skivan precis så bra som jag hoppades. Jag gillar att man har använt sig mycket av riktiga musiker på plattan, något som är väldigt ovanligt i alla fall inom hip hop och rap. Alstret spelar i en helt egen liga jämfört med andra liknande crossoverprojekt men i det stora hela når det inte riktigt upp till samma höga nivå som de här två herrarna normalt presterar på egen hand.

A Tribe Called Quest - People's Instinctive Travels and the Paths of Rhythm

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om The Roots som exemplariska förkämpar för alternative hip hop och ett mycket välbehövligt bevis på att genren är så mycket mer än hoes, clothes and cars. Men The Roots var absolut inte först, eller störst, i den alternativa delen av urban musik. I slutet på åttiotalet bildades kollektivet Native Tounges som bestod av Jungle Brothers, De La Soul och slutligen A Tribe Called Quest. De två sist nämnda räknas i dag som ikoner för alla emcees världen över, oavsett om du är en stenhård thug eller skojfrisk diggare av Beastie Boys.

A Tribe Called Quest består av Q-Tip, som utan tvekan är den mest talangfulla av gruppens medlemmar, Phife Dawg, DJ Ali Shaheed Muhammad och Jarobi White. People's Instinctive Travels and the Paths of Rhythm är kvartettens debutplatta och när den släpptes var försäljningssiffrorna ganska blygsamma och mästerverket gick obemärkt förbi den stora massan, detta trots att The Source gav den fem mickar av fem möjliga något som är väldigt få album förunnat.

Idag räknas People's Instinctive Travels and the Paths of Rhythm, tillsammans med De La Souls 3 Feet High And Rising, som de enskilt mest inflytelserika och banbrytande plattorna i sin genre. Med en mix av jazziga beats, smarta men ändå lättsamma texter och ett klockrent framförande har A Tribe Called Quest för alltid skrivit in sig i hip hop historien.

Lyssna:

Asian Dub Foundation - Community Music

Asian Dub Foundation bildades under början av nittiotalet i Londons fattiga kvarter där en workshop vid namn London's Farringdon Community Music House hölls för att hjälpa Asiatiska ungdomar att göra musik. Deeder Zaman, Aniruddha Das och John Pandit hookade upp och kort därefter anslöt sig den mycket talangfulla gitarristen Steve Chandra Savale och Sanjay Gulabhai Tailor skötte de elektroniska bitarna.

Det var den här uppsättningen jag personligen räknar som det riktiga Asian Dub Foundation och det var självklart också under den här tiden som bandet producerade sina bästa album. Det hela kulminerade med 2000 års Community Music som kammade hem tok-fina recensioner och gjorde killarna kända över hela världen. Asian Dub Foundation har alltid haft en stark politisk agenda med teman som rasism på hemmaplan, Indiens självständighet och allmän världspolitisk kritik.

Det verkar kanske inte så jävla originellt, och det är det inte heller, det som gör att det blir unikt är musiken. Orientaliska toner blandas med ragga och reggae samt electronica typ jungle, breakbeat och drum & bass. Det ser måhända rörigt ut på papper men ur högtalarna låter det förbannat bra.

Lyssna:

Ill Bill - Whats Wrong With Bill?

Ill Bill var den högsta och bästa rösten i den numera insomnade gruppen Non Phixion som, trots att dom knappt hann släppa mer än två plattor, har uppnått en riktig kultstatus inom underground scenen. Kort efter Non Phixions sista platta så släppte Ill Bill sin debut What's Wrong With Bill? och med på den finns en rad gäster, bland andra Bills brorsa Necro som även han är en storhet inom underground hardcore hip hop.

För er som inte har kommit i kontakt med Ill Bill så kan han bäst beskrivas som en Eminem, fast på riktigt. Han är ungefär lika skicklig emcee som Marshall Mathers och hans texter innhåller minst lika mycket våld, sex och droger men till skillnad från Eminem så framförs det hela utan humor och ironi. Det är skitiga och väldigt mörka tankar som Ill Bill delar med sig av och hans texter innehåller också väldigt skarp kritik mot det amerikanska samhället och dess makthavare, något som även Vinnie Paz från Jedi Mind Tricks brukar spotta frekvent.

What's Wrong With Bill? är en knogjärnsförsedd knytnäve och ett uppsträckt långfinger mot all populärmusik och människor med en optimistisk världsbild. Lite svårsmält för vissa dagisfröknar kanske men ingen kan förneka Ill Bills stora talang, oavsett texternas innehåll.

Lyssna:

Looptroop - Modern Day City Symphony

Ärligt talat så är jag inte mycket för svensk hip hop överhuvud taget. Det mesta är skräp med några få undantag som vissa av Petters skivor och Mobbade Barn Med Automatvapen och deras medlemmars olika sidoprojekt. Men Looptroop spelar i en helt egen liga och jag räknar inte ens med dom i genren "svensk" hip hop. Det är förvisso sant att Looptroop började spela in material på svenska, vem kan glömma underground klassikern Jag Sköt Palme, men när Modern Day City Symphony släpptes i slutet av nittiotalet så sopade den mattan med allt som tidigare producerats i Sverige och allt efterkommande med för den delen.

På Modern Day City Symphony rappar Promoe, Cos-M.I.C. och Supreme på engelska och det låter faktiskt riktigt, riktigt bra. Man hör givetvis att dom inte är från staterna men det tycker jag är bra, det var liksom inte intentionen med plattan att kopiera något från Amerika. Men det som verkligen får skivan att lyfta är Magnus Bergkvist alias DJ Embee's fantastiska produktioner. Han är Sveriges svar på DJ Premier så till vida att han med mycket små medel skapar otroligt grymma beats men med en egen touch av vemod. Lyssna på hans soloplatta, Tellings From Solitaria, så förstår ni hans storhet.

De efterkommande plattorna med Looptroop är, som alltid i den här genren, inte alls lika stabila som Modern Day City Symphony. Men det är väl för att jag personligen gillar den mer renodlade och avskalade typen av hip hop som producerades från början av nittiotalet och fram till millennieskiftet. Promoes senaste låt, Svenne Banan, skall vi inte ens tala om. Mårten, bara så du vet, du sålde ut. Big Time! Men det är lugnt, jag slänger på Modern Day City Symphony och njuter av det finaste stycket urban musik som Sverige någonsin lyckats skita fram.

Lyssna:

Beastie Boys - Ill Communication

Den här plattan, tillsammans med Smashing Pumpkins Mellon Collie and the Infinite Sadness och Nirvanas Nevermind, räknas till nittiotalets största klassiker. Trion Beastie Boys är en av de äldsta hip hop grupperna som fortfarande håller på med musik och dom är ständigt aktuella. Bandet började faktiskt med att lira hardcore punk under början av åttiotalet men när 1986 års Licensed To Ill släpptes blev Beastie Boys en hip hop outfit med Adam "MCA" Yauch, Michael "Mike D" Diamond och Adam "Ad-Rock" Horovitz som permanenta medlemmar.

Beastie Boys har alltid haft en jävligt avslappnad attityd till musikskapande och dom är inte rädda för att blanda in en rad olika influenser och samplingar i sin musik. Detta har gett dom fans bland i princip alla typer av subkulturer som punkare, hip hop-puritaner, datornördar, metal heads m.m. Nonsenstexter blandas med samhällskritik och medlemmarna har även släppt helt instrumentala skivor.

Ill Communication är verkligen det bästa grabbarna har släppt ifrån sig och den rymmer nästan alla gruppens många nyanser och de tjugo spåren innehåller ett par manglande hardcore rökare (Heart Attack Man och Tough Guy), underground doftande hip hop (Get It Together, med Q-Tip från A Tribe Called Quest!) och ödesmättade instrumentala spår (Eugenes Lament). Det här är en given klassiker i varje musikälskares samling.

Lyssna:

Rakim - The 18th Letter

Inom varje musikgenre finns det alltid ett par heliga kor. Musiker som har betytt så otroligt mycket för just sin specifika stil att det liksom inte spelar någon roll vad dom tar sig för efter det, dom är untouchable helt enkelt. Rakim Allah är i allra högsta grad en sådan figur, det går inte att med ord poängtera vilken pionjär han var för hip hop i allmänhet och för lyricism i synnerhet. Han började sin musikaliska odyssé tillsammans med den lika legendariska DJ Eric B. och under andra halvan av åttiotalet spottade dom tillsammans ut fyra album som för alltid förändrade hur efterföljande emcees rimmade.

Rakim satte inte en måttstock som andra kunde mätas efter, han satte en helt ny standard som inspirerade i princip alla andra emcees som dök upp i början av nittiotalet. Tupac, Biggie, Jay-Z, Eminem, samtliga Wu-Tang medlemmar, Canibus, NaS, Kurupt, Mos Def, Black Thought och Talib Kweli är bara en liten del av giganter som enhälligt prisar Rakim som den överlägset bästa emceen någonsin. Innan Rakim så var rimtekniken i hip hop ganska simpel, en typisk uppbyggnad var två rader text där varje rad avslutades med ett rim på föregående rads avslutande ord. Lyssna på Beastie Boys och Run DMC så förstår ni vad jag menar. När Rakim dök upp så kunde han spotta runt arton(!) rim på samma två rader och han gjorde det med en sådan självklarhet att det hela lät löjligt enkelt. Men det var inte bara hans otroliga teknik som sopade banan med konkurrenterna, hans texter var smarta och meningsfulla med flertydiga metaforer och punchlines som fick andra emcees att framstå som nybörjare.

Eric B. och Rakim gick skilda vägar i början av nittiotalet och The 18th Letter är Rakims första soloplatta. Många håller säkert inte med mig men jag tycker att Rakims egna skivor är bättre än dom från tiden med Eric B. Måhända en hädelse bland hip hop-puritaner, men vem bryr sig?

Lyssna:

The Roots - Things Fall Apart

The Roots är så långt ifrån dagens bling-bling orienterade hip hop man kan komma, dels för att kvalitén på musiken och flytet är så bra men också för att The Roots gör musik för din inre rikedom snarare än din materiella. Gruppen härstammar från Philadelphia och grundades av, kanske världens vassaste emcee, Black Thought och trummissen Questlove. Redan från början körde gruppen utan DJ och beatsen gjordes av Questloves enkla trumset och andra instrument, bland annat human beatbox. Black Thought har senare motiverat gruppens val att inte ha någon DJ med att turntables och skivor helt enkelt var för dyrt och tur var väl det för det faktum att det inte är någon skivvändning med i bilden bidrar ytterligare till den unika stilen.

Things Fall Apart är gruppens definitiva genombrott och den plattan där deras unika sound kom till sin fulla rätt. De eklektiska och spretiga beatsen passar perfekt till Black Thoughts fyndiga och tighta rim. Skivans framsida pryds av en bild från ett rasupplopp i Amerika på sextiotalet och bilden rankas alltid högt på listor över de mest kraftfulla skivomslagen någonsin. All in all en riktigt bra platta som verkligen kan tilltala personer som i vanliga fall inte är några storkonsumenter av hip hop.

Lyssna:

Jedi Mind Tricks - Servants In Heaven, Kings In Hell

Jedi Mind Tricks har stadigt vuxit från att ha varit alla små halvkriminella ungdomars älsklingar till fullfjädrade storheter inom underground hip hop. Vinnie Paz och Stoup The Enemy Of Mankind har spottat rim och knåpat beats i mer än tio år men det var inte innan 2006 som det stora genombrottet äntligen kom. Tidigare JMT plattor var, om sanningen skall fram, ganska långtråkiga. Hade man hört en låt så hade man hört alla.

Servants In Heaven, Kings In Hell är dock allt utom just långtråkig. Mycket vassare produktion av Stoup och framför allt är det mycket mer varierat än på tidigare album. Vinnie har fortfarande en hård och kantig röst men den är ändå klarare och mer välartikulerad den här gången. Texterna är som vanligt väldigt intressanta och det är ett par låtar som verkligen sticker ut, då tänker jag i synnerhet på Uncommon Valor: A Vietnam Story och Shadow Business där den först nämnda lyckas producera en otroligt detaljerad bild av det smutsiga Vietnamkriget. Givetvis finns det också ett par stenhårda spår, som Heavy Metal Kings med Ill Bill från Non Phixion. Lite coolt är det också att många av låttitlarna är lånade från diverse metal skivor.

Det känns numera lite fel att kalla Jedi Mind Tricks för en underground akt. Visst, det är inget hushållsnamn som lallaren 50 Cent eller dvärgen Lil Wayne, men faktum är att JMT numera spelar i samma liga som Wu-Tang Clan och andra blytunga namn.

Lyssna:

NaS - God's Son

Efter att NaS hade klämt fram Illmatic, den bästa hip hop skivan någonsin, så satte han sig själv i en rävsax. Det var omöjligt att toppa debuten och med sin nyvunna stjärnstatus kände han sig tvungen att producera skivor som sålde bra istället för att satsa på material från hjärtat. Samtidigt började andra emcees kritisera honom för detta och ifrågasätta hans talang, framför allt Jay-Z som han utvecklade en ganska infekterad fejd med. Efter ett par album tog NaS en paus från musiken för att spendera tid med sin döende mamma som hade insjuknat i obotlig bröstcancer. I början av 2002 så dog hon i hans armar och i slutet av samma år släpptes God's Son, NaS överlägset mest personliga platta.

Det första tydliga tecknet på att det här är något helt annat än de tidigare skivorna är att NaS använder sig av sitt riktiga namn, Nasir Jones. Vidare så var texterna mogna och öppna, i princip hela NaS karriär avhandlas på The Last Real Nigga Alive där han nämner många andra storheter vid namn och deras roll i East Coast scenens utveckling. I Can är en mycket ärlig låt riktad till den unga svarta befolkningen i USA. God's Son är verkligen en comeback för NaS som en av de riktigt stora och hans klart bästa platta efter Illmatic.

Lyssna:

Scarface - The Diary

Brad Jordan alias Scarface brukar kallas för "Your favorite rapper's favorite rapper" och det ligger nog en hel del i det. Det är många stora emcees som nämner Scarface som en inspirationskälla och han klassas som en av de första gangster rapparna. Hans stora genombrott kom med den legendariska gruppen Geto Boys där han snabbt framträdde som den klart bästa rapparen i trion och mycket riktigt tog hans solokarriär fart relativt snabbt. Hans debut Mr. Scarface Is Back släpptes 1991 och den hyllades unisont som en milstolpe i genren och räknas tillsammans med Geto Boys We Can't Be Stopped som det definitiva genombrottet för hip hop från den amerikanska södern.

Men det var med 1994 års The Diary som Scarface för alltid cementerade sig som en av de riktigt stora. Albumet fick högsta betyg från både The Sourze och XXL något som är väldigt, väldigt få förunnat. Jag är inte så mycket för hip hop utanför New York men Scarface är helt klart högt upp på listan över mina favorit emcees. Han blandar den sedvanliga våldsglorifierande rappen med stundtals väldigt insiktsfulla och vuxna rader och allt ackompanjeras av riktigt grymma beats som låter väldigt akustiska och levande.

Lyssna:

Roots Manuva - Brand New Second Hand

Rodney Smith alias Roots Manuva härstammar från Jamaica men har under större delen av sitt liv varit bosatt i England. Han är uppfödd på soundsystems från hemlandet blandat med musik från London som jungle och ragga. När han efter en rad gästspel på andra musikers alster släppte sin debutskiva Brand New Second Hand blev Rodney unisont hyllad som den främsta ambasadören för brittisk urban musik.

Brand New Second Hand är föregångaren till grime scenen som senare skulle bli otroligt populär i England tack vare artister som till exempel Dizzy Rascal. Plattan klassas också som en milstolpe för den brittiska hip hopen eftersom den på ett unikt sätt gjorde något som kändes förankrat i den inhemska kulturen istället för att kopiera rakt av från staterna. Roots Manuvas karaktäristiska mjuka och låga röst flyter fram över regnindränkta beats och målar tydliga bilder av livet på Londons gator.

Lyssna:

Eminem - The Slim Shady LP

Marshall Mathers behöver väl knappast någon närmare presentation, varenda kotte i den civiliserade världen vet vem han är så enkelt är det. Skall man summera det hela lite kort så kan man säga att han är en utav de bästa lyricisterna och battle-rapparna någonsin med över 35 miljoner sålda skivor. Men det är inte den megakändisen jag vill promota med det här inlägget, det är den fattiga, ironiska och jag-skiter-i-allt-Slim Shady jag vill slå ett slag för.

Efter att ha släppt sin debutplatta Infinite så stod Eminem på ruinens brant, både ekonomiskt och emotionellt. Han var en sjukt duktig emcee, inget snack om den saken, men Infinite hade ändå floppat med knappt tusen sålda exemplar och han funderade på att lägga micken på hyllan. Men efter att han ställde upp i Rap Olympics så fick Dr. Dre nys om den knivskarpa vita rapparen från Detroit och tillsammans spelade dom in Eminems andra skiva The Slim Shady LP. Det var så jäkla långt ifrån den radiovänliga Infinite som man kunde komma och moralpaniken spred sig som en löpeld.

Texter om våldtäkt, hustrumord, droger, satan, pennalism i skolan, ja allt jävelskap man kan tänka sig fanns representerat på skivan. Men med den här inställningen blommade Eminems skickliga ordvrängande ut i all sin prakt och ser man förbi allt ironiskt snack om övervåld och knark så hittar man en otroligt skicklig rimstil med mängder av metaforer och punch-lines som gör att The Slim Shady LP blir ljusår bättre än alla uppföljarna.

Lyssna:

The Herbaliser - Very Mercenary

Från London kommer duon The Herbaliser som består av Jake Wherry och Ollie Teeba. Dom gör jazzdoftande hip hop beats som bygger både på samplingar och instrumentala inspelningar. När dom framträder live brukar dom oftast ha ett kompband bestående av jazzmusiker med sig på scen. The Herbaliser är en utav de mest framgångsrika akterna från det brittiska undergroundbolaget Ninja Tune som även har släppt skivor från Hexstatic och Roots Manuva. Duon har på senare tid landat stora kontrakt som har inneburit att dom bland annat har fått göra musiken till Guy Ritchies Snatch.

Very Mercenary är deras tredje platta och nu tog man in emcees utifrån vilket gjorde att de instrumentala låtarna inte är lika många här som på deras tidigare skivor. Anledningen till att de två första släppen var i princip renodlade beats var helt enkelt för att det var tunnsått med rappare i deras närområde. På Very Mercenary medverkar Blade, som är en utav Englands främsta emcees, What? What?, en tjej som är född i Sydafrika men numera bor i New York, Dream Warriors som är ett kollektiv från Kanada och slutligen giganten Roots Manuva.

Lyssna:

Stephen Marley - Mind Control

Som jag påpekade i ett tidigare inlägg så är det bara Stephen och framför allt Damian som verkligen är bra bland Bob Marleys barn. Stephen har bokstavligt talat varit aktiv inom musiken sedan barnsben, han har gjort spelningar och skivor i olika konstellationer men nästan uteslutande med sina äldre syskon. Med sin debut Mind Control kammade han hem en Grammy för bästa reggae album under 2008 och det är förståerligt då skivan är en synnerligen välproducerad mix av reggae med en svag touch av hip hop. Han påminner om sin far både till utseendet och i rösten men det känns aldrig som en dålig kopia för det.

Singeln Chase Dem är bara ett i raden av tydliga exempel på att Stephen är en förstklassig producent och sångare som absolut inte lever på sin legendariska farsa. Vidare har han även producerat många utav sin lillebror Damians skivor, bland annat den numera klassiska Welcome To Jamrock.

Lyssna:

Gang Starr - Moment Of Truth

Gang Starr är grundstenen i hela East Coast scenen och även om Guru kanske inte är den vassaste emceen så är duons andra hälft, DJ Premier, en verklig gigant i sammanhanget. Hans produktioner definierar själva East Coast soundet och han har gjort beats till i princip alla som betyder någonting i genren. Det slår aldrig fel, hör jag en låt som jag gillar mer än alla andra på en platta så är det alltid Premier som har producerat den, jag behöver inte ens undersöka saken närmare så klockren är hans omistliga touch. Den här skivan är kulmen på duons karriär.

Nästan tio år efter debuten och efter fyra års tystnad släppte dom Moment Of Truth, den definitiva Gang Starr plattan. Guru har en mer utvecklad rimstil och det jazziga soundet har bytts ut mot Premiers karaktäristiska monotona loopar med scratch istället för refränger och tyngdpunkten på hi-haten och basen. Här finns otaliga kioskvältare som Work, Above Clouds, You Know My Steez och den stenhårda The Militia som bland annat gästas av Freddie Foxxx.

Lyssna:

OutKast - ATLiens

Långt innan Hey Ya! blev ett stående inslag på varenda svennefest och innan Stankonia sålde mångmiljoner så var OutKast tillsammans med Geto Boys de stora isbrytarna för hip hop ifrån den amerikanska södern. Trots de otroliga framgångarna på senare år så är det ändå ATLiens och den efterkommande Aguemini som smäller högst. Efter de två skivorna så började Big Boi och Andre 3000 att experimentera mer med funk, pop, soul och blues.

På ATLiens (en ordlek med ATL, som står för Atlanta och Aliens, som syftar på hur unika dom var i sin stil) visar båda två hur duktiga emcees dom är och Andre ligger helt klart i toppen bland dom grymmaste rapparna genom alla tider. Ett måste för alla som lärde känna duon i och med deras senaste album.

Lyssna:

NaS - Illmatic

Illmatic måste vara både en välsignelse och en förbannelse för NaS. Plattan är ett fläckfritt mästerverk som genomgående hyllas som en utav de viktigaste och mest banbrytande hip hop inspelningarna någonsin. Å andra sidan är skivan en sådan fullträff att det har varit helt omöjligt för NaS att följa upp den. Hur skall man kunna överträffa något som är perfekt?

Illmatics kärna och styrka är, förutom den feta produktionen, NaS otroliga rimstil. Han målar detaljerade bilder om livet i Queens Bridge, New York, och det är enkelt att visualisera de olika historierna han berättar. Innan NaS slog igenom så hade Rakim revolutionerat hela gamet med sin invecklade stil där flera rim kunde spottas i samma rad med en sådan självklarhet och flyt att det sopade mattan med andra emcees. NaS har samma stil men han rimmar inte bara för att visa skills, han guidar dig igenom sitt kvarter och dagliga liv.

Illmatic är hands down den bästa hip hop skivan jag har hört och en otroligt viktig del i East Coast scenens fortsatta kurs.

Lyssna:

Big Pun - Capital Punishment

Tupac och Biggie i all ära men jag tycker personligen att dom båda två får stryka på foten för Puerto Ricos stolthet numero uno, Big Pun. Kanske mest känd bland den stora massan för att han dog av sin övervikt och det är jävligt synd för han är lätt en utav dom bästa lyricisterna någonsin. Invecklade metaforer, våldsamma texter och klockrena punchlines är Punishers signum och trots att han bara hann släppa två plattor innan sin död så är debuten, Capital Punishment, en milstolpe inom hip hop från Amerikas östkust.

Albumet innehåller, som vanligt när det gäller genren, en mängd gästspel från akter som Mobb Deep, Black Tought från The Roots, Inspectah Deck från Wu-Tang med flera. I en tid då hip hop i mainstream media helt saknar talang och innehåll så är den här skivan en skön påminnelse om hur bra det faktiskt lät under guldåldern på nittiotalet.

Lyssna: