Burst - Lazarus Bird

När jag var och såg Isis för ett par månader sedan blev jag tipsad av en bekant om Burst från Kristinehamn. Jag hade aldrig hört dom tidigare så när Lazarus Bird gick på i bilen på vägen hem var jag såld, totalt.

Historien om Burst börjar, som så många gånger förr, med ett grindcore/hardcore band som i takt med att deras musikaliska expertis ökar börjar söka sig mer och mer mot progressive metal. Det hela utvecklades med 2004 års Origo som omdefinierade hela soundet från Burst och på ett magnifikt sätt fick bandet att blomma ut i all sin prakt. 2008 släpptes så Lazarus Bird, kanske en utav de mest progressiva metalskivorna från Sverige någonsin.

Jag har vid ett flertal tillfällen beskrivit liknande musikaliska verk i Skivbacken men Burst är verkligen något extra, helt i klass med giganter som till exempel Tool. Det ryms så fruktansvärt mycket komponenter på Lazarus Bird att det blir svårt för en simpel bloggare att på ett rättvist sätt beskriva plattans storhet, det måste helt enkelt upplevas. Även folk som inte gillar metal kommer garanterat att inse kvalitén i hantverket.

Sorgligt nog så blev den här juvelen det sista som Burst producerade och nyligen hölls en avskedskonsert som jag tyvärr missade. En kamrat har dock med en liten hårdrockstår i ögat beskrivit hur den första delen av konserten innehöll Lazarus Bird rakt av, en kort paus och när bandet sedan intar scenen för andra gången har sångaren rakad skalle och de gamla hardcore låtarna manglas igenom. Helt fenomenalt, förbannat synd att man missade det.

Tool - Lateralus

Efter en paus i skrivandet är det nu dags för en liten uppdatering och det är inte vilken skiva som helst som får markera startskottet på en ny djupdykning i skivbacken. Lateralus är inte bara Tools bästa skiva, det är också inkörsporten till mer komplex och "svår" musik för min egen del.

Som vanligt när det gäller Tool så hade det gått en ganska lång tid mellan den här plattan och senaste släppet Ænima, fem år närmare bestämt. Bandet hade också avslutat en lång tvist med sitt dåvarande skivbolag. På Lateralus faller allting på plats så otroligt bra och det finns inte en enda låt som inte håller absolut högsta klass. Bredden i musiken är mycket stor med allt från den ensamma gitarren i början av mästerverket Schism till det stenhårda skriket på tungviktaren Ticks & Leeches.

De lite sega och menlösa mellansekvenserna som återfanns på Ænima samt de långa ambienta delarna som fyllde vissa partier av 10.000 Days står inte att finna på Lateralus. Det här är Tool när dom är som bäst och då finns det inte mycket som ens kommer i närheten.

Lyssna:

Callisto - Noir

Finnländska Callisto är, antar jag, relativt okända för många lyssnare. Dom är ett i raden av band som inspirerats av framför allt Isis och deras Oceanic som var startskottet för Post-metallens genombrott. Gillar man Isis så kommer den här skivan att sitta som handen i handsken för Callisto spelar i stora drag ganska likartad musik även om dom gör det med en egen touch och stil. Gruppen började, som så ofta med den här typen av band, som en hardcore akt men allt eftersom utvecklades det tekniska kunnandet och ambitionerna och deras första fullängdare, True Nature Unfolds (passande namn!), är ett tydligt avstamp mot något nytt.

Noir är en väldigt proggig historia där de genre typiska post-metal dragen givetvis är själva stommen i musiken men det kompletteras av så otypiska instrument som cello och saxofon. Framför allt i öppningsspåret är detta väldigt tydligt då det hela bryter av i ett jazzigt sidospår en bit in i arrangemanget. På det hela taget är Callisto inte riktigt lika hårda som de andra banden i samma genre som jag har postat här tidigare, men dom är likväl riktigt grymma.

Lyssna:

Tool - 10.000 Days

Efter ungefär fem års tystnad sedan 2001 års Laterlaus släppte Tool ifrån sig den monumentala 10.000 Days och sin vana trogen tog bandet ytterligare flera steg på outforskad mark. Det här är en maffig platta dels för att låtarna är genomgående väldigt långa och i vissa fall ambienta men också för att de mer renodlade metal klingande spåren är så ruskigt välgjorda och fyllda till bredden med tempoväxlingar och tvära kast.

10.000 Days är inte en lika omedelbart tilltalande historia som föregångaren Lateralus men när man väl har lyssnat in sig så uppskattar man de stämningsfyllda partierna och den funktion dom har, nämligen att bygga upp för urladdningarna som oundvikligen kommer som ett brev på posten. Skivan innehåller ett par av bandets bästa låtar och öppningsspåret Vicarious är enligt mig den grymmaste metal låten någonsin.

Gitarristen Adam Jones producerade också en överfet video till Vicarious som du bara måste kika på. Precis som Isis senaste släpp bör 10.000 Days betraktas som en helhet och gärna lyssnas på i en följd.

Lyssna:

Mastodon - Leviathan

En utav de mest hyllade plattorna under 2004 var Mastodons mästerverk Leviathan, med all rätt för det här kan vara den bästa och coolaste metalskivan på senare år. Leviathan är en konceptskiva baserad på Herman Melvilles Moby-Dick och många av låtarna, för att inte säga alla utom den sista, återger stycken ur boken. Den sista låten handlar som vanligt om elefantmannen Joseph Merrick, på samtliga av Mastodons fullängdare handlar det sista spåret om denne man.

Leviathan innehåller sludge metal av sådan kaliber att skivan ensam skulle kunna definiera hela genren med alla dess olika egenheter. Här finns de typiska tempoväxlingarna och tvära kasten mellan olika takter, här finns också den karaktäristiska skrikande sången som sludge metalen lånade av hardcore punken och de blytunga riffen som härstammar från doom metal. När den här klockrena musiken till råga på allt får en sådan rik inramning som Moby-Dick, ja då kan det inte bli annat än en fullträff.

Lyssna:

Tool - Ænima

Med den här plattan tog Tool, som redan var i framkanten när det gällde den alternativa rockmusiken, ett gigantiskt kliv bort från både det dom hade gjort tidigare och det som alla andra samtida musiker gjorde för tillfället. Komplexiteten i musiken ökades tiofaldigt och texterna blev djupa som Atlanten. Man kan säga att Tool distanserade sig från hela den populärkulturella musikvärlden och gick sin verkligt egna väg, det brukar ju vara en klyscha men när det gäller Ænima är det faktiskt helt sant. Idag så har gruppen en fanatisk och stor skara fans, "The Tool Army", och erkännanden från en i stort sett enad kritikerkår.

Ænima är delvis dedikerad till den numera avlidne, legendariska komikern, Bill Hicks som var en nära vän till bandet. Hans porträtt finns på insidan av konvolutet med bildtexten "Another dead hero...". Mycket av texterna handlar också om föraktet för det vi idag kallar kändiskulturen och dess medfödda ytlighet. I titelspåret sjunger Maynard att "Here in this hopeless fucking hole we call LA. The only way to fix it is to flush it all away." En ståndpunkt som även Bill Hicks delade. Ænima är en utav de viktigaste plattorna för den moderna alternativa musikens utveckling.

Lyssna: