Nas & Damian Marley - Distant Relatives

När jag fick nys om att två av de absolut bästa musikerna inom sina respektive genrer skulle slå sina påsar ihop och göra en platta tillsammans började mina förväntningar omedelbart att trissas upp till max. Nackdelen blir att till slut så har man orimligt höga förväntningar på skivan som, oavsett hur bra den är, inte går att nå upp till.

Jag har skrivit om både Nas och Damian Marley tidigare och där framgår det tydligt vad jag tycker om dom två som individuella musiker. Nas är utan tvekan en av de bästa rapparna genom tiderna och hans debutplatta är ett stilbildande mästerverk. Damian Marley är den moderna reggaens största frontfigur och 2005 års Welcome To Jamrock spöade allt annat som släpptes det året.

När de två nu skall göra musik tillsammans så blir det lite av en välgörenhetshistoria, fast ändå inte. Temat är framför allt Afrikas kamp mot fattigdom och stamkrig men också en lite skitnödig "We are the world"-wibe som helt klart drar ner plattan något. Men självklart är musiken väldigt, väldigt välgjord och på en handfull spår är skivan precis så bra som jag hoppades. Jag gillar att man har använt sig mycket av riktiga musiker på plattan, något som är väldigt ovanligt i alla fall inom hip hop och rap. Alstret spelar i en helt egen liga jämfört med andra liknande crossoverprojekt men i det stora hela når det inte riktigt upp till samma höga nivå som de här två herrarna normalt presterar på egen hand.

Ill Bill - Whats Wrong With Bill?

Ill Bill var den högsta och bästa rösten i den numera insomnade gruppen Non Phixion som, trots att dom knappt hann släppa mer än två plattor, har uppnått en riktig kultstatus inom underground scenen. Kort efter Non Phixions sista platta så släppte Ill Bill sin debut What's Wrong With Bill? och med på den finns en rad gäster, bland andra Bills brorsa Necro som även han är en storhet inom underground hardcore hip hop.

För er som inte har kommit i kontakt med Ill Bill så kan han bäst beskrivas som en Eminem, fast på riktigt. Han är ungefär lika skicklig emcee som Marshall Mathers och hans texter innhåller minst lika mycket våld, sex och droger men till skillnad från Eminem så framförs det hela utan humor och ironi. Det är skitiga och väldigt mörka tankar som Ill Bill delar med sig av och hans texter innehåller också väldigt skarp kritik mot det amerikanska samhället och dess makthavare, något som även Vinnie Paz från Jedi Mind Tricks brukar spotta frekvent.

What's Wrong With Bill? är en knogjärnsförsedd knytnäve och ett uppsträckt långfinger mot all populärmusik och människor med en optimistisk världsbild. Lite svårsmält för vissa dagisfröknar kanske men ingen kan förneka Ill Bills stora talang, oavsett texternas innehåll.

Lyssna:

Rakim - The 18th Letter

Inom varje musikgenre finns det alltid ett par heliga kor. Musiker som har betytt så otroligt mycket för just sin specifika stil att det liksom inte spelar någon roll vad dom tar sig för efter det, dom är untouchable helt enkelt. Rakim Allah är i allra högsta grad en sådan figur, det går inte att med ord poängtera vilken pionjär han var för hip hop i allmänhet och för lyricism i synnerhet. Han började sin musikaliska odyssé tillsammans med den lika legendariska DJ Eric B. och under andra halvan av åttiotalet spottade dom tillsammans ut fyra album som för alltid förändrade hur efterföljande emcees rimmade.

Rakim satte inte en måttstock som andra kunde mätas efter, han satte en helt ny standard som inspirerade i princip alla andra emcees som dök upp i början av nittiotalet. Tupac, Biggie, Jay-Z, Eminem, samtliga Wu-Tang medlemmar, Canibus, NaS, Kurupt, Mos Def, Black Thought och Talib Kweli är bara en liten del av giganter som enhälligt prisar Rakim som den överlägset bästa emceen någonsin. Innan Rakim så var rimtekniken i hip hop ganska simpel, en typisk uppbyggnad var två rader text där varje rad avslutades med ett rim på föregående rads avslutande ord. Lyssna på Beastie Boys och Run DMC så förstår ni vad jag menar. När Rakim dök upp så kunde han spotta runt arton(!) rim på samma två rader och han gjorde det med en sådan självklarhet att det hela lät löjligt enkelt. Men det var inte bara hans otroliga teknik som sopade banan med konkurrenterna, hans texter var smarta och meningsfulla med flertydiga metaforer och punchlines som fick andra emcees att framstå som nybörjare.

Eric B. och Rakim gick skilda vägar i början av nittiotalet och The 18th Letter är Rakims första soloplatta. Många håller säkert inte med mig men jag tycker att Rakims egna skivor är bättre än dom från tiden med Eric B. Måhända en hädelse bland hip hop-puritaner, men vem bryr sig?

Lyssna:

Jedi Mind Tricks - Servants In Heaven, Kings In Hell

Jedi Mind Tricks har stadigt vuxit från att ha varit alla små halvkriminella ungdomars älsklingar till fullfjädrade storheter inom underground hip hop. Vinnie Paz och Stoup The Enemy Of Mankind har spottat rim och knåpat beats i mer än tio år men det var inte innan 2006 som det stora genombrottet äntligen kom. Tidigare JMT plattor var, om sanningen skall fram, ganska långtråkiga. Hade man hört en låt så hade man hört alla.

Servants In Heaven, Kings In Hell är dock allt utom just långtråkig. Mycket vassare produktion av Stoup och framför allt är det mycket mer varierat än på tidigare album. Vinnie har fortfarande en hård och kantig röst men den är ändå klarare och mer välartikulerad den här gången. Texterna är som vanligt väldigt intressanta och det är ett par låtar som verkligen sticker ut, då tänker jag i synnerhet på Uncommon Valor: A Vietnam Story och Shadow Business där den först nämnda lyckas producera en otroligt detaljerad bild av det smutsiga Vietnamkriget. Givetvis finns det också ett par stenhårda spår, som Heavy Metal Kings med Ill Bill från Non Phixion. Lite coolt är det också att många av låttitlarna är lånade från diverse metal skivor.

Det känns numera lite fel att kalla Jedi Mind Tricks för en underground akt. Visst, det är inget hushållsnamn som lallaren 50 Cent eller dvärgen Lil Wayne, men faktum är att JMT numera spelar i samma liga som Wu-Tang Clan och andra blytunga namn.

Lyssna:

NaS - God's Son

Efter att NaS hade klämt fram Illmatic, den bästa hip hop skivan någonsin, så satte han sig själv i en rävsax. Det var omöjligt att toppa debuten och med sin nyvunna stjärnstatus kände han sig tvungen att producera skivor som sålde bra istället för att satsa på material från hjärtat. Samtidigt började andra emcees kritisera honom för detta och ifrågasätta hans talang, framför allt Jay-Z som han utvecklade en ganska infekterad fejd med. Efter ett par album tog NaS en paus från musiken för att spendera tid med sin döende mamma som hade insjuknat i obotlig bröstcancer. I början av 2002 så dog hon i hans armar och i slutet av samma år släpptes God's Son, NaS överlägset mest personliga platta.

Det första tydliga tecknet på att det här är något helt annat än de tidigare skivorna är att NaS använder sig av sitt riktiga namn, Nasir Jones. Vidare så var texterna mogna och öppna, i princip hela NaS karriär avhandlas på The Last Real Nigga Alive där han nämner många andra storheter vid namn och deras roll i East Coast scenens utveckling. I Can är en mycket ärlig låt riktad till den unga svarta befolkningen i USA. God's Son är verkligen en comeback för NaS som en av de riktigt stora och hans klart bästa platta efter Illmatic.

Lyssna:

Gang Starr - Moment Of Truth

Gang Starr är grundstenen i hela East Coast scenen och även om Guru kanske inte är den vassaste emceen så är duons andra hälft, DJ Premier, en verklig gigant i sammanhanget. Hans produktioner definierar själva East Coast soundet och han har gjort beats till i princip alla som betyder någonting i genren. Det slår aldrig fel, hör jag en låt som jag gillar mer än alla andra på en platta så är det alltid Premier som har producerat den, jag behöver inte ens undersöka saken närmare så klockren är hans omistliga touch. Den här skivan är kulmen på duons karriär.

Nästan tio år efter debuten och efter fyra års tystnad släppte dom Moment Of Truth, den definitiva Gang Starr plattan. Guru har en mer utvecklad rimstil och det jazziga soundet har bytts ut mot Premiers karaktäristiska monotona loopar med scratch istället för refränger och tyngdpunkten på hi-haten och basen. Här finns otaliga kioskvältare som Work, Above Clouds, You Know My Steez och den stenhårda The Militia som bland annat gästas av Freddie Foxxx.

Lyssna:

NaS - Illmatic

Illmatic måste vara både en välsignelse och en förbannelse för NaS. Plattan är ett fläckfritt mästerverk som genomgående hyllas som en utav de viktigaste och mest banbrytande hip hop inspelningarna någonsin. Å andra sidan är skivan en sådan fullträff att det har varit helt omöjligt för NaS att följa upp den. Hur skall man kunna överträffa något som är perfekt?

Illmatics kärna och styrka är, förutom den feta produktionen, NaS otroliga rimstil. Han målar detaljerade bilder om livet i Queens Bridge, New York, och det är enkelt att visualisera de olika historierna han berättar. Innan NaS slog igenom så hade Rakim revolutionerat hela gamet med sin invecklade stil där flera rim kunde spottas i samma rad med en sådan självklarhet och flyt att det sopade mattan med andra emcees. NaS har samma stil men han rimmar inte bara för att visa skills, han guidar dig igenom sitt kvarter och dagliga liv.

Illmatic är hands down den bästa hip hop skivan jag har hört och en otroligt viktig del i East Coast scenens fortsatta kurs.

Lyssna:

Big Pun - Capital Punishment

Tupac och Biggie i all ära men jag tycker personligen att dom båda två får stryka på foten för Puerto Ricos stolthet numero uno, Big Pun. Kanske mest känd bland den stora massan för att han dog av sin övervikt och det är jävligt synd för han är lätt en utav dom bästa lyricisterna någonsin. Invecklade metaforer, våldsamma texter och klockrena punchlines är Punishers signum och trots att han bara hann släppa två plattor innan sin död så är debuten, Capital Punishment, en milstolpe inom hip hop från Amerikas östkust.

Albumet innehåller, som vanligt när det gäller genren, en mängd gästspel från akter som Mobb Deep, Black Tought från The Roots, Inspectah Deck från Wu-Tang med flera. I en tid då hip hop i mainstream media helt saknar talang och innehåll så är den här skivan en skön påminnelse om hur bra det faktiskt lät under guldåldern på nittiotalet.

Lyssna: